vill bara sticka ifrån mej själv, komma undan dom jävla känslorna som kommer när man minst anar det. Vet fan inte vad som drar igång dem heller. Dom bara kommer när jag minst anar det. Orkar inte ha det så vill hitta en lösning på det. Vill bara springa bort från dem, menb det är inte för lätt för dom kommer alltid ikapp... palla liksom!!!!!

Jag har ibland jätte svårt för att uttrycka mina känslor i tal. Jag gör det bättre i skrift. Jag skrev till min pojkvän igår attt jag älskar honom, och det gör jag verkligen. Jag förväntade mej inte att han skulle säga det tillbaka men iaf en liten respons. Inte ens det fick jag till en början. Jag skrev ett nytt mess till honom om att jag vill ha iaf en liten respons, tillslut fick jag en. Ett tack. Det är ju nåt iaf. Ja jag väntar mej faktiskt inte att han ska säga det tillbaka.
Det känns jätte konstigt idag...

Fuck

Ärligt talat!!! Du säger att du tänker på Felicia hela tiden, att hon inte mår bra av att komma till mej, sin mamma en gång i månaden. Men jag tror tvärt om att hon vill vara med mej mer än du tror. Hon vill nog bara inte säga det till dej för att inte såra dej. Vet juy själv hur det är när man har föräldrar som bor isär. Man säger inte allt för att slippa såra någon. Utan vill vara alla till lags. Det gör så ont i mej när du inte låter henne komma till mej. Hon säger hela tiden hur mycket hon vill vara med mej och hur hon längtar efter mej. betyder inte det något för dej? Jag bara undrar.Du säger att jag är egoistisk som bara tänker på att få ner felicia för att jag vill. Men jag vet att hon vill vara hos mej. Hur kan du säga att hon inte bor hos mej?? Hon säger alltid att hon bor hos mej och vill komma hem till mej. Enligt dej är jag ingen bra mamma, Men jag VET att jag ÄR en bra mamma.
Ditt as!!!!

Alla har vi våra problem, våra svårigheter vi måste stå ut med. Det är så himla lätt att lära men man glömmer lätt att leva som man lär. Jag brukar säga till mina vänner att det viktigaste i ett förhållande till en partner eller en vän är att acceptera varadnras fel å brister. Men frågan är- kan jag acceptera mina egna fel och brister? Det är inte lätt att göra det, man skall vara stor och stark för det har man hört sen man var liten. var nu en stor tjej å gör ditten å datten. Man lär sej att det ska vara så. Inte visa svaghet inför andra.

Tomheten i magen är större än jag trodde. Kan inte riktigt beskriva om det är en saknad eller vad. Snart kommer boobsen vara borta igen och humöret ska väl vara på topp. Kan ju inte gå runt med graviditets symtom hela tiden. Men på något sätt vet jag att jag kommer sakna att vara gravid. Vet ju bara från min förra graviditet att jag älskade att vara gravid, ja fast mådde ju inte psykiskt bra, men ändå.
Det känns helt enkelt tomt...

Smärta!!

Den var försenad!!! Jag visste redan efter två dagar att jag var gravid, men vägrade att inse. Det var i allafall inte läge för ett barn just nu, vi hade ju nyss träffats och känner varandra inte så bra för att skaffa ett barn just nu. Både min kille och jag har varsin dotter, ingen av oss har dem boende hos oss. Så ett barn skulle inte passa nu. När menstrationen var en vecka sen köpte jag mej ett gravtest- positivt. Känslorna kom i samma ögonblick som jag såg två streck på stickan. Skulle jag behålla den? Nej, det går inte. Känslorna blev starkare men mitt beslut var redan bestämt- abort. Våran situation blev svår, vi ställdes inför ett val, ett vägskäl många gör långt in i ett förhållande. Vi använde båda av en mening som hjälpt oss mycket, -det kan bara bli bättre! Dagen efter ringde vi till sahlgrenska mödravård för tid till abort. Vi fick tid för ultraljudskontroll den 4/3.
Massa känslor och humörsvängningar började verkligen visa sej. Jag började få magsmärtor som blev okontrollerbara. Den 28/2 åkte vi in på sahlgrenska akuten för mina magsmärtor, det kunde vara utomhavandeskap. Ett ultraljud gjordes och graviditeten visade sej vara normal. Lättade åkte vi hem åt varsit håll. Graviditeten fick oss att komma närmre varann, vi pratade oftare om våra känslor med varndra. Vi var på väg åt rätt håll. - Det kan bara bli bättre!
När vi det var dags att gå på ett nytt ultraljud. Allt kändes bra. Läkaren var underbar. Vi kände oss lugna. Datum nför en abort sattes, den skulle sugas ut! Mediciner fick jag med mej hem för att ta dem tre timmar före aborten. Jag skulle alltså stanna hjärtat på det lilla knytet i mej. Redan flera timmar innan tabletterna skulle tas började oron komma närmre och närmre. - Hur kommer det gå? Gör det ont? Kommer jag ångra mej? Frågorna var många och inga svar hade jag. Jag höll sex stycken tabletter i min hand redan tio minuter innan dom skulle in i munnen, ner i halsen, lägga sej i magen och lösas upp för att stanna det lilla hjärtat som som bultade inom mej. Kräkreflexerna sattes på och jag spydde nästan upp dem på en gång. Tårarna kom. Jag ville inte gå igenom detta. Men jag var inte själv i det, min älskade syster skulle följa med mej eftersom min pojkvän var många många mil här ifrån och skulle inte komma tillbaka förän om en vecka.
Vi tog en taxi till aveny och gick för att äta på donken innan det kirurgiska ingreppet på aveny kliniken. Väl inne på kliniken fick jag en lugnande tablett som inte gjorde den minsta verkan. Nervositeten var nu jätte stark. Det blev min tur. Jag gick in i rummet där aborten skulle ske. Fick ta av mej ner till, sätta mej tillrätta i den hemska stolen. Läkaren kom in och hon förklarade hur hela ingreppet i detalj. Jag ångrade mej. Ville hem och dra täcket över huvudet. När jag låg där med benen i vädret, naken och blottad började jag gråta hysteriskt. Jag var otröstlig. Hon kännde så allt var rätt inne i mej medans jag grät och grät. Hon försökte prata med mej, ville ha min ögonkontakt men det var inte lätt. Hon tvättade mej och satte in en eller två klämmor i mej. Jag grät ännu mer. Nu skulle hon sätta bedövningen på livmordestappen med sprutor. Nu blev jag helt hysterisk. Hon försökte lugna ner mej men det gick inte. Hon skulle nu suga ut mitt döda foster. Jag skrek så högt av rädsla så det hördes ut till väntrummet där min syster satt och väntade. Läkaren svor till mej att nu får du för f-n ligga still. Det är ju för f-n inte så j-vla lätt, skrek jag tillbaka. Den smärtan var det värsta jag någonsin varit med om, värre än att föda barn. Jag låg och spände hela kroppen och gjorde auotmatiskt krystandningar-in ut, in ut, ta det lungt sa hon till mej försök andas normalt, slappna av! Det kändes som om hon skrapade upp hela livmorden med den tjocka sugslangen. Rädslan gjorde att hela min kropp skakade. Det började snurra i huvudet, jag var när på att svimma. Jag bad henne sluta men hon var inte klar. Tårarna forsade ner för mina kinder. Jag var redo för att dö. Då slutade hon. Drog ut slangen och satte in en spiral för att inte bli gravid göra om detta igen. Rädd som jag var med skakningar i hela kroppen fick jag gå in i ett vilorum. Jag fick ännu mer lugnande och smärtstillande. Där skulle jag ligga den närmaste timman för att få kontroll på mej själv. Eftersom jag är O- fick jag en spruta av något slag. Ännu mer rädsla och smärta. Mensvärkarna kändes ända in i benmärgen. Efter smärtan hade lagt sej gick vi. Det var över. Jag hade gjort det jag fruktat den senaste tiden.
-Det kunde varit värre!!!!